Utbildning eller certifiering?

23/05/2008

Ska lärare bedöma, döma, välja ut till högre utbildning? Ska de ge feedback överhuvudtaget? Vad är lärarrollen?

Ett förslag från utredaren Ullenhag läcks i förväg både här och där – enligt dagspressen kommer endast behöriga lärare få ge betyg. Det kommer att leda till förutsägbara reaktioner från förutsägbara parter.

Själv kan jag ge ett exempel på en förutsägbar reaktion: den bästa läraren jag haft och som har en icke föraktlig del av ansvaret till att jag hamnat där jag hamnat i förvärvslivet var ingalunda behörig. Tack Stig Hallberg för att du lärde mig räkna!
Det är vanligt att det är så, vilket också dagspressen noterar.

Men förslaget sätter fingret på en viktig distinktion mellan roller läraren måste anta – och en som vi kommer behöva ta ställning tid snart! Samhället vill inte utföra alla tjänster befolkningen har intresse av, vare sig det handlar om gatsopning, tunnelbanedrift … eller utbildning. Någon entreprenör får sköta driften.

Men certifiering av tjänster och översyn ska skötas offentligt. Förslaget är rimligt just på det sättet: gå kurser var du vill, spela roll om läraren är behörig eller ej, bara man kommer överens med vederbörande – kom sen till den offentligcertifierade inspektören för att examineras och för att få dina utbildningsbevis. Jag hoppas verkligen universiteten rör sig i den riktningen – kända som de är för att vara kassa på pedagogik men duktiga på examination.

Det kan leda till att betyg som sätts av lärare mer kan förstås som uppmuntran och feedback och att urvalsinstrumenten är externa – det kan leda till större solidaritet och samhörigetskänsla mellan kateder och skolbänk inför ett gemensamt yttre mål! Denna blogg har skrivit om det här förut.

Frigör läraren från den betungande urvalsrollen, men uppmuntra feedback! Läraren bör få ge massa betyg: det är bra för läraren, eleven och elevens föräldrar. Men alla andra ska strunta i dem!

Taggar på bloggar.se:, , , ,


Lärare ur eliten, ja tack!

29/02/2008

En insändare i boulevardpressen beklagar sig över den senaste stats-TV-producerade dokusåpan. Med rätta, såvitt jag kan bedöma, kritiserar skribenten, själv lärare, den kvasipedagogiska TV-serien ”Klass 9a” för sina orealistiska utgångspunkter och varnar för att dra för långtgående slutsatser av det ovetenskapliga experimentet serien grundar sig i. Så långt inte så intressant.

Sen skriver han

”Lärarna ska rekryteras ur eliten”, lyder rubriken på en ledare i SvD den 17 februari. Vilka signaler till samhället skickar ett sådant tänkande?

Eller vill vi ha ett samhälle som tillåter människor att misslyckas, men som gärna citerar Samuel Beckett: ”…det spelar ingen roll. Försök igen! Misslyckas igen! Misslyckas bättre!”

Vilka signaler? Jo tack, alldeles utmärkta. Som trebarnsfar måste jag understryka att lärarrollen inte är till för att tillåta lärare misslyckas utan för att befordra glada barn bli visa vuxna.

Ge lärarna förtroende att lägga upp undervisningen efter eget huvud, utan alltför många pekpinnar från politiker och tjänstemän! Låt tusen blommor blomma i skolornas klassrum!

Där har vi den sanna elitismen! Så lärare ska få hållas i fred? Nä, inga tusen blommor, tack. Jag kan säkert hitta på många tusen ogräsväxter som skribenten inte skulle vilja se rota sig i klassrummen och de elever han sett passera förbi.

Skolan är för barnen, inte för lärarna.


Betyg, feedback och urval

07/02/2008

Johannes Åman skriver den 7 februari 2008 om det åter omgjorda betygssystemet.

Skolminister Björklund förevisar ett lite lätt ombyggt betygssystem, med betyg något längre ner i åldrarna. Föregivet görs detta för att en del elever och en del lärare önskat sig det, men det är tydligt det i stor utsträckning handlar om att Björklund själv trivs med tanken att reda upp kunskapskvanta ordentligt. Det är säkert också så att docentpartiets väljare har barn som gör ganska bra ifrån sig i skolan och som nu kommer kunna komma hem med kvitto på sin insats redan i något lägre årskurser.

Pedagogiskt och inlärningspsykologiskt är det förstås så att rätt formulerad feedback är omtvistat gott. I en klassituation kan betyg vara bra feedback, i synnerhet för den elev som oftast har goda betyg och som har självkänsla nog att förstå en sänkning som en varnande signal. Men feedback är alltför viktigt för att sparas till laddade situationer en gång i terminen. Då motverkar betygen sitt syfte och kan leda till att betraktas som självklarheter för en del (ja, alltså, docentpartiets telningar) och irrelevanta för en del. Är betyg bra (vilket de kan vara) så bör de ges hela tiden! Kontinuerligt, till exempel, eller en gång i veckan eller så.

Men tyvärr används betyg för både urval och feedback. Om skoleleven provar en ny teknik, läser en annan bok, eller uttrycker en åsikt som inte överensstämmer med lärarkårens är det rimligt att det ger lägre betyg. Det är det lärarens uppgift är. Men det ska inte hindra eleven i fråga att i framtiden gå vidare till nya utmaningar (snarare tvärtom!) Att läraren både ger feedback och bestämmer huruvida eleven får tillträde till högre utbildning är en dum sammanblandning av roller och kommer inte befordra samarbete mellan elev och lärare i klassrummet. Som Johannes Åman förhoppningsfullt skriver om det nya systemet ” … krånglar inte i onödan till dialogen mellan lärare och elever” – men det gör det. Om läraren har både feedback och urval på sin tallrik kommer betygens urvalsfunktion att överskugga dess feedbackfunktion för eleven. Och då vill inte eleven stöta sig med läraren, tar inga risker, provar inte nytt, prövar inte sina vingar. Det premierar skoluppsatser som är lika DN-ledarartiklar från förr.

Betyg kan vara bra. Men se i så fall till att högre utbildningsinstitutioner väljer sina elever med bättre mekanismer än så!

Taggar på bloggar.se:, , , ,


Vem äger svenskan?

03/05/2006

Klassperspektiv i all ära, men rubrikens fråga – ”Vem som äger svenskan?” – är ännu obesvarad i de senaste veckornas spretiga debatt om hemspråksundervisning, blattesvenska, litteratur i skolan och kulturell enögdhet. Och i synnerhet är det ett perspektiv som saknas – de omedelbart berördas.

Språket är ett verktyg för mänsklig kommunikation. Det är inte automatiskt medfött: vi har arbetat många år med att tillägna oss det talade språket och ännu många fler för att lära oss det skrivna. Det är lätt att glömma hur stora ansträngningar det innebar. I synnerhet är det lätt att glömma för dem av oss som läser och skriver till vardags och som tror att skrivet språk är ett naturligt kommunikationsmedel. Det är inte lätt att lära sig språk! Inte ens sitt eget, för språket är aldrig ens eget ägandes egna – det är ett socialt verktyg, inte en fråga för individen ensam.

Varför går då mer än hälften av de skolbarn som har rätt till det i hemspråksundervisning – utanför skoltid, frivilligt? Den kunskapstörsten borde värma vilken som helst litteraturprofessors hjärta! Det är ett gott betyg på utbildningens kvalitet och på långsiktigheten i den instrumentella kalkyl skolbarnen gör varje vecka när de vandrar iväg till kurdiskan, grekiskan, eller samiskan efter skolan. De vill göra en extra intellektuell ansträngning för att lära sig tala och skriva sina föräldrars språk bättre – språk som vore helt irrelevanta om den integrationspolitiska smältdegeln vore sann och riktig!

För medan forskning om tvåspråkighet eller flerspråkighet i skolundervisning kan ha sina inre metodologiska stridigheter, är ett par saker otvetydigt sanna:

  1. i det långa loppet är det bra att kunna flera språk;
  2. på kort sikt är det besvärligt att ha mycket att göra;
  3. det är inte skadligt att lära sig flera språk samtidigt – det kan till och med vara gynnsamt för språkinlärningen.

Allt det här vet de tvåspråkiga barnen. Jag vet, för jag var själv en, och jag har tre egna tvåspråkiga barn.

Men det vet inte enspråkigt uppvuxna debattörer på kultursidorna. Det finns ingen motsättning mellan att lära sig ett annat hemspråk än svenska och att lära sig svenska – vare sig det rör sig Runebergs, Diktonius och Topelius svenska eller Dogges, Timbuktus och Kotsinas. Den som tror sig se en sådan motsättning har råkat ut för en populistisk och kulturcentrisk hägring.

Intressantare än att debattera hallucinationens verklighet och grunder är att fråga sig hur barnen kan uppmuntras i sitt lärande. Hur kan undervisningsetablissemanget bäst uppmuntra språkinlärning? Varför inte börja med att i slutbetyget räkna hemspråk som likvärdigt de vanligare skolspråken?

3 maj, 2006

Andra tycker säkert nåt om , , ,