Informationssamhället och det vetenskapliga samtalet

(Detta är ursprungligen ett av Masudabreven)

Visionen om informationssamhället bygger på samtal och ett samtal som alla jämställt kan delta i. Tekniken bjuder också på en sänkt publiceringströskel vilket just gör att fler deltar i samtalet än förr och att de också deltar med större intensitet än tidigare. Tidigare klyftor mellan dem som hade möjlighet delta och dem som inte kunde är inte lika djupa.

De gamla klyftorna handlade om rent tekniska möjligheter att få en plats på scenen där det inte fanns hur mycket plats som helst och att få tillgång till samtalet där det inte fanns plats för hur många som helst. Idag är scenen stor, alla får lyssna och den nya utmaningen är att göra sig hörd på den och att veta vilka man ska lyssna på.

Men allt som sägs är inte lika mycket värt. För att informationssamhället ska fungera måste källkritik vara en av de viktiga byggstenarna. Privata bloggar har inte samma prestige som redaktionella kommentarer; enskilda twitterfeeds har inte samma genomslagskraft som utspel från ledare till politiska rörelser; skoluppsatser har inte samma tyngd som vetenskapliga rapporter. Aktualitet och tillgänglighet styr mycket av valet av informationskällor, men källans prestige är också en viktig faktor.

Generellt står vetenskaplig kunskap högt i kurs. Den prestige vetenskapliga utsagor har är svår att överträffa. Idag är de vetenskapliga primärkällorna tillgängliga för alla och envar och de metoder vissa vetenskaper använder i sitt arbete hänvisas ofta till i andra sammanhang. På ett individuellt plan kan den prestige en forskare har förvärvat genom expertis i sitt fackområde användas även utanför fackområdet. På ett samhälleligt plan används vetenskapliga termer som “evidensbaserad” i politiska sammanhang: de åtgärder som politiker förespråkar ska bygga på vetenskaplig grund.

Vad är då vetenskaplig grund?

Det vetenskapliga arbetets kvalitetskontrollmekanism är inkrementalitet. Varje vetenskapsområde har sitt eget vetenskapsinterna regelverk för hur nya bidrag bedöms: observationer och mätningar i fält, experimentell verifikation i laboratorier, teoretiska överväganden av olika slag, eller något annat förfarande oftast (men inte alltid) med någon slags upprepningsbarhet, generalitet, objektivitet och situationsobundenhet i högsätet. En stor del av utbildningsgången i att bli en forskare handlar om att tillägna sig den metodologi som gäller för det valda forskningsområdet. En stor del av de stridigheter som går att observera mellan olika vetenskaper handlar om värdering av metodologi. Men oavsett metodologi måste nya inkommande vetenskapliga bidrag ta avstamp i tidigare arbeten för att kunna bedömas riktigt. Nya vetenskapliga publikationer bygger på tidigare, relaterar sitt arbete till dem och ifrågasätter eller överträffar dem. Genomslag av helt nytt slag är mycket ovanliga och betraktas med skepsis: kreativitet är mindre viktigt än den explicit uttryckta relationen till tidigare resultat. För den utomstående verkar forskningen auktoritetsbunden, eftersom den inkrementella metoden bygger på referenser. Men källan i sig är ointressant — det är inte auktoriteter som är poängen utan sammanhanget. It’s turtles all the way down. Vetenskap bygger på tidigare vetenskap.

Försök att frångå vetenskapens inkrementalitetskrav kan vara belysande och värdefulla, men då har man brutit sig ut från vetenskapens område.

Det vetenskapliga samtalets drivmedel är oenighet. I det vetenskapliga arbetet premieras arbete som visar nya resultat som strider mot tidigare; vetenskapliga debatter präglas av diskussion. Nya resultat kan förena tidigare resultat på ett nytt och överraskande sätt eller kullkasta tidigare resultat på ett vederhäftigt sätt. Den enskilt finaste proceduren under en forskares karriär är doktorsdisputationen där någon speciellt inhyrd person formellt ifrågasätter och kritiserar doktorandens arbete. Just det tillfället är en formalitet, men formerna bygger på just oenighet. Det vetenskapliga samtalet är ständigt ofärdigt och varje vetenskapligt verk inbjuder och förväntar sig mothugg. Arbetet resulterar sällan eller aldrig i en hållbar sanning: samtalet, metoden och inkrementalitet är viktigare än det teoretiska målet, sanningen.

Vetenskap behöver inte vara svårt eller teoretiskt – och teorier behöver inte vara vetenskapliga för att de är högtravande eller intellektuellt utmanande. Ingenting är lika praktiskt som en god teori. En opraktisk teori är sannolikt inte en god teori, än. Vetenskap syftar till enkelhet.

Forskning betraktar någon aspekt av världen. Forskning bygger modeller. Modeller är avsiktliga förenklingar så att den aspekt som är under studium skall framträda bättre. Andra aspekter som bedöms som oviktiga framträder illa eller inte alls. I möte med data utanför forskningen kanske inte modellen är giltig. Det finns alltid utrymme för flera modeller – de måste var för sig bevisa sin giltighet. Att kritisera en vetenskaplig modell för begreppslig fattigdom är bara relevant om modellen tillämpas otillbörligt: modellen är och bör inte vara avsedd att vara allomfattande.

De vetenskapliga experterna, forskarna, är inte bättre människor än andra. Forskare är mottagliga för smicker, de vill ha uppmärksamhet (om än inte alltid under samma former som andra), deras uppmärksamhet går att distrahera, deras lojalitet går att köpa och de överskattar regelmässigt sin egen förmåga att träffa riktiga beslut i nya sammanhang de möter.

Dessa observationer har konsekvenser för hur vi kan värdera vetenskapens roll i informationssamhället:

Mediekritik är inte en användbar metod att bedöma vetenskapens kvaliteter och sanningshalt. Att vetenskapliga resultat populariseras av utomvetenskapliga skäl är inte en anledning att ifrågasätta det vetenskapliga underlaget. Att många samtidigt talar om klimatfrågan betyder inte att det är löjligt att tala om klimatfrågan. Att ett resonemang är evidensbaserat betyder att det resonemanget tar stöd i EN vetenskaplig metod, en av många – och alls inte ett ofelbart orakel.

Vetenskapen har hög prestige, varför många försöker få sina resonemang ansluta till vetenskapens samtal. Det gör dem inte till vetenskapliga. Speciellt är det så att begripa och ha en åsikt om ett vetenskapligt resonemang och riktigt och läsligt kunna återge denna åsikt är inte ett vetenskapligt bidrag i sig.

Goda ideer och kreativa texter om vetenskapliga frågor är inte vetenskap. Vetenskapskritik är inte vetenskap. Texter som ter sig vara vetenskapliga för att de behandlar vetenskapliga frågor med ett vetenskapligt språkbruk kan imponera men är inte vetenskap. Ett debattinlägg i en aktuell debatt av en forskare är inte vetenskap. En väl emottagen bok om vetenskap skriven av debattörer är inte vetenskap.

Vetenskapliga samtal är helheter och kan inte samplas ur. Vetenskapliga slutsatser och observationer är motsatsen till faktoider: att hjortronplocka lämpliga vetenskapliga poänger för en debatt är riskabelt: det kan bli en övertygande helhet men med bitar som inte är samstämmiga.

Den inbyggda oenigheten i det vetenskapliga samtalet och forskarnas allmänmänskliga svagheter gör att varje försök att utöva tryck på ett forskarsamfund genom att avtvinga ett forskningsfält ett mer passande svar på en fråga riskerar att leda svaren fel. Om inte klimatforskningen ger ett opportunt svar på frågan som debattörer ställer så kommer inte upprepade frågor ge bättre svar. Det finns alltid en förintelseförnekare beredd att ställa sig i rampljuset: det går alltid att hitta en forskare som håller med de mest osannolika teser; det går också alltid att hitta en forskare som håller med motsatsen.

De här observationerna sammantaget varnar för en överdriven tro på vetenskapen som en praktisk problemlösare för gör-det-självaren. Informationssamhällets samtal måste inkorporera resonemang från forskningen med medvetenhet om de risker det innebär att använda professionella verktyg.

Annons