om ett inte så bra sätt att uppfostra folk på

06/09/2013

Igår begick jag ett utvecklingssamtal tillsammans med en av sönerna och hans mentor, vilket betyder ungefär samma sak som klassföreståndare. Mentorn verkar klok och vettig på många sätt.

Hon hade ett litet nål med texten ”Fuck Våld”.

Det retade mig. Ganska mycket. Så mycket att det distraherade mig lite under samtalet.

Jag tyckte illa om:

  1. Det självklart självupptagna att förutsätta att hon har rätt att använda det som säkert många föräldrar tycker är fult språk i skolsalen. Mindre viktigt egentligen, men lite oartigt. Jag själv tycker artighet är överskattat, men i det här fallet är hon i en maktposition.
  2. Språkblandning. (Även om jag ofta blandar språk själv. Men jag är lite känslig för att göra det i skrift. Det är nog ett utslag av allmän konservatism).
  3. Att använda sex som svordom. Fuck och knulla borde associeras med bra saker, inte förolämpningar. Vår kultursfär har traditionellt använt avföring och religiösa referenser som onda ord – jag föredrar det.
  4. Att bemöta våldsamheter med förolämpningar. Jag vill inte att mina barns pedagoger har den ansatsen för att leda barnen rätt.

Det var nästan så att jag kände för att säga till.


”samma kamp som vi”

03/05/2011

En del av oss hoppas på en renande ekonomisk kris – Tidningen Arbetarens chefredaktör funderar:

… medelklassens människor är också de som löper störst risk att halka ner från sin relativt privilegierade position om en riktigt allvarlig ekonomisk kris skulle slå till. Historiskt är det också då, när medelklassens och arbetarklassens intressen sammanfaller, som en verklig möjlighet till samhällsomvälvning öppnar sig.

Men de omvälvningarna som sker i sådana situationer är inte de som de flesta av oss hoppas på och sannolikt inte de som Arbetarens läsekrets hoppas på heller. En olycklig och ekonomiskt ruinerad medelklass som driver samhällsomvälvningar? Vilka möjligheter ser vi framför oss?

Chefredaktören fortsätter entusiastiskt:


De människor som dött på gatorna denna vinter och vår, i Egypten, Libyen, Bahrain, Jemen och Syrien, för i grunden samma kamp som vi.
och lite längre ner De visar att det ändå går att ta kampen till gatorna. De visar rentav att en annan värld kanske, kanske är möjlig.

Chefredaktören hoppas på en annan värld, genom kamp på gatorna. De drömmarna – både samhällsförändring och avantgardedrivna våldsamma direkta aktioner – ingår i hans uppgift. Men ”samma kamp”? Jag undrar om de som tagit till gatorna i Mellanöstern håller med, vill hålla med, och delar drömmar med chefredaktören och hans läsekrets? Och om de uppfylls av värme för solidaritetsyttringen? Man borde kanske fråga dem.


En acceptabel nivå av klasshat

29/03/2009

En av dagspressens kultursidor låter en av sina skribenter vädra klassfördomar. Han berättar om ett nyligt besök på en fin lunchkrog och störs av de andra gästerna vid borden intill inte vederfars av samma förstämning som han själv anser passar till tidsandan och krisens gråhet.

”Just då kände jag att socialt hat är möjligt, och att det inte kan vara långt borta.”

Affärslunch

Affärslunch


Om man tar på sig uppgiften att hitta de skyldiga till … till, ja, förresten, till vadå? Till finanskrisen? Ja, de skyldiga kanske äter lunch på Östermalm. Och de kanske är på gott humör och har färggladare kläder än skriftställaren på Dagens Nyheter. Själv ska jag försöka låta bli skratta högt i offentliga rum, för tidsandan kräver en mulen uppsyn. Iallafall för den som vill leka med kulturskribenter. Eller så var bara skriftställaren och professorn på dåligt humör och gillade inte att безкультурные uppkomlingar hittar ända till det inre av Östermalm. Lite mer noblesse oblige på lunchkrogen om vi får be. Skratta inte så högt och bullrigt. Och stäng av mobiltelefonerna.

Vilket också Neo uppmärksammat.