Efter det nyss begångna valet och det något förändrade parlamentariska läget där ett nostalgipopulistiskt neofobt parti tagit plats i parlamentet undrar dagspressen hur samhället ska hantera att partiets företrädare kommer ta plats i domstolar som lekmannaföreträdare och att partiet får ett ansenligt bidrag ur den offentliga kassan (ett bidrag som är avsett för att partier ska kunna arbeta med politisk opinonsbildning och avlöna sina kanslister utan att behöva sätta sig i beroendeställning till bidragsgivare). Både partistödssystemet och de politiskt tillsatta nämndemännen är märkliga utslag av den svenska korporativismen: föreningslivet anses vara i sig gott och de politiska partiernas företrädare anser sig vara bättre på att uttolka folkviljan än vare sig experter ur eliten och tjänstemannakadern eller gemene person från gatan. Nu sätts det på ända när just gemena personer dyker upp vid skrivborden, avlönade av oss andra.
Jag gissar att partistödssystemet och de politiskt tillsatta nämndemännen kommer vara bland de företeelser vi kommer ha svårast förklara för våra barnbarn.