Märklig nyhetsvärdering

25/03/2008

Att yttrandefrihet kan användas för att svartmåla, att valkampanjer kan leda till excesser och att toktroende kan ljuga för att försöka övertyga kan inte vara en nyhet för någon. Inte heller att det i Förenta staterna finns väljare som inte håller med de flesta av oss med svenska värderingar. Hur kan det då komma sig att dagspressen väljer att på en av sina debattsidor – en som är svår att få plats på för vedertagna forskare, etablerade politiker eller vem som helst – publicera en rapport om just ovanstående?

Rapporten är dessutom inte särskilt intressant eftersom den bara tar upp de problem yttrandefriheten kan ställa till med för en enda kandidat: Barack Obama, som den svenska pressen och publiken tagit till sitt hjärta. (Så även jag själv: han verkar onekligen vara den enda av kandidaterna som har möjlighet att ändra på viktiga attityder i ledargarnityret.)

Men hur kan det vara värt att öda dyrbara spaltcentimetrar på att berätta att en del amerikaner inte är snälla mot en av sina kandidater?

Det skulle vara begripligt om debattredaktörerna inte känner till att det finns motsvarande svavelosande invektiv att finna mot varenda en av kandidaterna. Det kan inte stämma. Sådana analfabeter kan de rimligen inte vara.

Det skulle vara begripligt om Brännpunktsidan vore en kanal att nå väljare och debattredaktörerna drev en medveten politisk linje för att övertyga dem. Så är det inte.

Jag väljer att tolka den som en bekännelse till läsarna om att tidningens egen bevakning av det amerikanska presidentvalet är otillräckligt. Men det är ett dåligt substitut att publicera en upprörd betraktelse av en partisk betraktare.

Annonser

Tortyr och dess förespråkare

26/02/2008

Cordelia Edvardsson undrar i dagspressen varför den svenska regeringen inte offentligt tar avstånd från de illdåd som begås i demokratins och frihetens namn. Det är en bra fråga.

Den svenska pressen har betett sig lika undfallet. Svensk press har rapporterat från den innevarande primärvalssäsongen i USA med ett melodifestival/olympiadtonfall utan att nagelfara kontrahenternas ståndpunkter. En av de tydligast radikala mörkermän i den amerikanska valrörelsen som mest blivit omskriven i neutrala eller gillande ordalag och som nu lyckligtvis förpassats till en fotnot av Floridas väljare var den förra borgmästaren i New York, Rudy Giuliani. Han var en tortyrförespråkare som var beredd att godkänna vilka medel som helst för att dänga till krigsfångar. Som Edvardsson också noterar är det inte tal om att det är informationsinhämtning det handlar om – tortyr är ett värdelöst redskap för att få information. Det handlar om hämndlystenhet och ställföreträdande skuld.

Att enstaka tossiga politiker tycker sig kunna säga vad som helst under en valrörelse må vara hänt. Det är sådant vi har en fri press till: att rapportera och jämföra offentliga personers yttranden och yrkesutövning. Jag vill läsa om sådant i pressen, tillsammans med i och för sig intressanta artiklar om kandidaters charmigt komplicerade kärleksliv, trassel med prostatan, eller fördomsfrihet i val av vänner. De senare kan nog belysa en offentlig persons företräden på många sätt, men politiska vägval är viktigare!