… but words can never hurt me.

Krönikören Jonsson på en av dagstidningarna skriver om ordet som numera eufemistiskt oftast återges som ”n-ordet” och väjer som vanligt inte för de stora svängarna: Har Europa behov av att kränka Afrika? Att ”neger” är seglivat beror nog inte, som ofta sägs, på att ordet är rätt oskyldigt och ju har använts i alla tider, utan tvärtom på att alla sedan länge insett att ordet faktiskt är nedsättande och på att det i samhällets omedvetna alltjämt finns en föreställning om att vita människor har rätt att hålla svarta människor nere.

Men det är en bra fråga — varför ordet är så seglivat. Krönikören gissar att det finns ett behov av ondska i sina medmänniskor och postulerar en omedveten kognitiv nivå hos själva samhället. Själv gissar jag på brist på insikt och en lagom dos av lokalbygdskonservatism hos mina grannar som tillräckliga skäl på oaptitligt beteende.

Men i den stora frågan, alldeles frånsett förklaringsmodellerna, gör nog krönikören dem med afrikansk börd en otjänst genom att förorda andra förment neutrala termer för samma rasistiska kategori. Det finns inget neutralt och orasistiskt sätt att referera till folk med delvis afrikansk börd: ersätter skribenten en term med en annan bibehålls ändå tanken om att ha delvis afrikansk börd är märkligt nog att meritera en egen etikett. Istället för att märka ordval som betyg och likare för adekvat beteende vore det nog bättre att förespråka ännu fulare ord så att hela tanken om att sortera folk kändes fadd. Termerna ”svart” och ”vit” kommer inte de heller åldras med behag. Och möjligen måste poliser läras att formulera bättre deskriptiva signalement som inte tar avstamp i härkomst.

Överklassen flyger helikopter till synagogan

I den oberoende socialistiska tidskriften Flamman skriver krönikören Lena Gunnarsson om den brasilianska staden Sao Paulo. Hon berättar om hur överklassen övergått till att använda helikoptrar för att slippa beblanda sig med fattiga och riskera bli utsatta för brott. (Och gissningsvis, även om hon inte skriver det, för att det är ganska ballt med helikoptrar. Ballt, men farligt.) Hon skriver att ”Folk åker till och med till sabbaten och gudstjänsten i de helikoptrar som i hundratal fyller himlen varje dag och natt.” Jo, staden är känd för sina helikoptrar. Det lär finnas 462 privata helikoptrar i staden.

Men ”till sabbaten”? I Sao Paulo bor elva miljoner brasilianer, i environgerna dubbelt fler. Av dem något tiotusental judar, typ sextitusen. Av dem går enligt uppgift tiotusen i synagogan veckoligen. Kanske med helikoptrar.

Det är nog inte osant, det hon skriver, men hur kom på att slå på just den bollen, blåsa i just den hundvisslan?

Betraktarens färgade öga

Anpassning till skadeverkningar vi skulle kunna motverka pratas det allt oftare om. Defaitism.

Idag skriver äntligen dagspressen om saken. Bra. Men för att hamra hem sitt argument tar skribenten i. Han ser inte ekonomi som det intressanta orsakssambandet. Han ser inte rika affärsintressen mot fattiga. Han ser ”mjölkvit professor” mot de andra. ”De är alla svarta”.

Så klär man viktiga frågor i nattståndna kategorier för att malla sig över sin egen färgblindhet.

Rasism och rasister

Den ofta läsvärda Kristof skriver i New York Times om rasism och hurusom rasistiska effekter kan uppstå genom handlingar av individer utan öppet rasistiska åsikter. Det här är välbelagt i forskningen sedan länge, men Kristof visar hur det har effekter på röstbenägenheten i det snart förestående presidentvalet i USA: många kommer inte rösta på Obama för hans etniska bakgrunds skull trots att de inte anser sig vara rasister.

Likadant är det här i Sverige där välmeriterade arbetssökande med någon utländsk bakgrund ibland inte får de poster de borde kunnat hantera – sannolikt på grund av sin etnicitet. Det är lätt att försöka peka finger på den som sköter anställningsförfarandet och ropa rasism: men det är svårt att belägga, enkannerligen när intervjuaren förmodligen inte alls är rasist.

Folks fördomar färgar deras beteende mer än de färgar deras åsikter, kort sagt; självtillräckliga världsförbättrare reagerar med ryggmärgen även när de inte räknar med att göra det. Är det så att lite hyckleri kanske trots allt gör världen till en behagligare plats? Eller är det bara ett sätt att förhindra behövlig förändring och att slippa använda sin tankekraft? I vilket fall är rasismkortet det – att dänga den släggan i bordet och peka finger är ett lätt sätt att slippa analysera var fördomarna kommer in och ifrån och vad de har för effekter.

Andra bloggar om rasism, hyckleri

Ras och språkliga etiketter

Utseende är viktigt för oss människor.

Vi människor är ruskigt bra på att särskilja, minnas och känna igen ansikten, men det är mycket svårt för oss att beskriva varandras utseende. Vi verkar ha lärt oss hantera ansikten innan vi fick språklig förmåga. Inte ens mammas och pappas ansikte kan vi beskriva annat än i de vagaste av termer: stor näsa, fina tänder, lockigt hår. Nu är det inte ointressant att beskriva folks utseende om vi ska berätta om dem när de inte finns till hands för att peka på: i nyhetssammanhang, i efterlysningar, eller bara för att vi ska beskriva ett skeende för någon annan.

Det kan vara viktigt eller åtminstone intressant att berätta om nån är ljushyllt eller mörkhårig eller blåögd. Det är bara väldigt svårt att göra det utan att falla tillbaka på rasistiska kategorier. Ofta beskrivs folk som vita eller svarta.

Svart och vit är dåliga beskrivningar rent bokstavligt: jag är så ljus som folk av nordiska härkomst vanligen är men är inte nära att vara vit. Det ser man om jag tar på mig en vit skjorta. Min granne som är mörkhyad och av afrikansk börd är inte svart. Det ser man om han tar på sig en svart tröja. Och folk som har bara obetydligt mörkare hudfärg än jag har kallas svarta: den faktiska skillnaden i pigment behöver inte vara stor för att räknas. ”Vit” och ”svart” när det gäller människor har väldigt lite att göra med färg.

”Vit” och ”svart” som låter förledande neutrala är i själva verket inte ett dugg bättre termer än tidigare rasistisk terminologi. ”Svart” är en lika rasistisk och exkluderande term som de som numera fallit ur bruk. Och det har inget att göra med humanism, färg eller ordets tidigare valör: det har att göra med begreppen som termerna betecknar. ”Vit” och ”svart” är inte språkligt likställda. Tillexempel anses en ”svart” person inte kunna få ”vita” barn, medan en ”vit” anses kunna få ”svarta”. Och det finns ingen ”grå” kategori mittemellan. Det går inte att genom beskrivning av hud- eller hårfärg ta sig ur den ”svarta” kategorin. Visst går det att förstå svart och vit som nån slags metaforer. Men sådana metaforer bär med sig tidigare släktleds – ur dagens något mer upplysta perspektiv – unkna människosyn, beteende och världsbild.

”Vit” och ”svart” är viktiga kategorier i en del delar av världen. I stora delar av världen finns det formaliserad och institutionaliserad rasism: folk behandlas olika beroende på vilken ras eller etnisk grupp de förmodas tillhöra. Oftast är det enbart hudfärg som tas till intäkt för kategorisering. Såvitt jag förstår finns det ytterst lite fog ur någon slags genetisk eller biologisk synvinkel att bry sig särskilt mycket om hår- eller hudfärg: den individuella variationen och den kulturella variationen majoriserar den som samlat följer de gener som bestämmer pigmentet. Skillnader inom en i hudfärg homogen grupp är stora nog att negera vilken som helst praktisk nytta att kategorisera folk efter färg försåvitt man inte driver modellagentur.

Ras och rasism, trots att de står på bräcklig vetenskaplig grund när det gäller människor, äger en social giltighet och är viktiga att prata om, beskriva och diskutera. Då är det rimligt, nödvändigt och till och med önskvärt att använda rasistisk terminologi: annars går det inte att beskriva verkligheten och inte heller att förändra den. Men inte annars.

I Sverige har inte rasliga kategorier någon funktion alls utom att vara bärare av tidigare generationers tankebagage. Vi måste kunna beskriva folk utan att kategorisera!

Så kalla mig inte vit.