Svar: ”Går det verkligen att kontrollera Internet?”—eller, vad borde vi fråga oss istället? (Eller: En användbar fråga till)

(Detta är ursprungligen ett svar på ett av Masudabreven)

20 / 10 2009

 

Markus formulerar tre fördjupningsfrågor att ställa den som argumenterar för att försöka övervaka och styra nätet.

Vad har vi för anledning att övervaka och styra nätet? Hur och hur mycket ska vi övervaka och styra nätet? Vilka konsekvenser, önskade och oönskade, har ett sådant tänkt förfarande? Det är bra frågor, men jag tycker det borde fogas en ytterligare fråga till listan: Hur ska vi göra annars?

  1. Så varför skulle vi vilja övervaka och styra nätet?

    Det finns många som reagerar reflexmässigt positivt till övervakning av mänskligt beteende när den överskrider konvenansens gränser. Vi vill skydda våra svaga – till exempel, med hänvändelse till att spelberoende behöver skyddas från utländska spelföretag (kraftigt uppbackade av särintressen i Sverige) föreslogs nyligen i en utredning att internettrafik till utlandet skulle övervakas och i förekommande fall filtreras av tjänsteleverantörer (SOU 2008:124). Och som tonårsförälder brottas jag konstant med ett mer lättsmält exempel: jag vill kunna utöva mitt föräldraskap på ett vettigt sätt.

    Få av oss anser annat än att barn bör skyddas från otäckheter av sina föräldrar och andra ansvariga vuxna. Dessutom anser nästan alla av oss att samhället bör hjälpa föräldrar och andra ansvariga vuxna att utföra den uppgiften på ett bra sätt. Vad som är otäckt och sådant barn bör skyddas från kan vi däremot vara oense om. Det är en rimlig anledning att börja tala om att övervaka nätanvändning.

  2. Hur kan vi som förmodat mer ansvariga vuxna kunna övervaka och i förlängningen styra barnens nätanvändning?

    Mina barns skola prenumererar på någon slags filtertjänst så att skolans datorer inte går att använda fritt. Vissa sidor och vissa informationskällor är blockerade. Dessutom har skolan distribuerat ett mycket illa formulerat regelverk för skoldatanätet, där andemeningen är vällovlig och tydlig.

  3. Vilka konsekvenser har övervakningen?

    Skolans regler har inte så stor praktisk betydelse. Barnen tar inte så stort intryck vare sig av reglerna eller filtren utan använder anonymiseringstjänster om de behöver dem. Eller använder datorer annorstädes. De verkar för barnen vara ytterligare en typisk sådan barriär som de finner i många vardagliga sammanhang som kan kringgås vid behov men som inte hindrar dem nämnvärt i att göra det de vill ändå: de flesta barn är inte särskilt intresserade av att annat än i undantagsfall surfa efter anstötlig information. Den viktigaste effekten är signalen till barnen om vad som är acceptabelt i skolan. Där gör de illa formulerade reglerna mycket lite — såvitt jag kan avgöra undergräver de snarare än underbygger skolans auktoritet. Signalerna finns där ändå: pedagogerna på skolan gör ett gott jobb i livskunskap.

  4. Hur skulle man kunna göra annars?

    Ett filtersystem är lätt att kringgå även för barn och ger de närvarande vuxna ett falskt ryggstöd att luta sig mot. Hade vi ett filter även hemma skulle vi kunna ha färre samtal med barnen om hur de bör eller ska bete sig, men det vore nog inte önskvärt. De samtalen är inte bortkastad tid eller ansträngning. Om vi hade ett filtersystem skulle vi dessutom ha delegerat de redaktionella besluten till någon annan grupp människor vars åsikter vi eventuellt inte skulle delat, och därigenom också gjort internet till just en ö där speciella regler gäller.

    Det är inte så vi bäst förbereder barn för vuxenlivet. Nätbeteende är ytterligare ett sorts socialt beteende, det vi som människor är byggda för, och lyder under samma sorts generella principer som andra sociala sammanhang. Barn bör förstå att deras beteende påverkar andra både uppbyggligt och raserande och att det de observeras göra påverkar andras bild av dem. Precis som på bussen, vid middagsbordet, i lektionssalen, på skolgården. I vissa av de sammanhangen finns det tydliga och explicita regler för beteende — regler som kan följas, kringgås (provokativt eller i lönndom) eller diskuteras. I andra sammanhang är reglerna lite mer svårgripbara och implicita.

    Hemma utövar barnens mor och jag samma tillsyn som vi utövar över annat beteende: vi frågar och pratar med avkomman, försöker bibringa dem värderingar som liknar våra egna. Och kikar över axeln på dem. Vi försöker inte hålla reda på allt de säger till sina vänner, oavsett medium: det vore inte bara opraktiskt utan också ganska tungt och sövande arbete. Vi har fått gripa in i en del samtal, såväl på nätet som utanför nätet, när vi tycker de gått överstyr. Det här innebär förstås en utmaning, i synnerhet om vuxna inte har samma kunskaper som barn om de sociala sammanhangen — men det är just den sortens handledning som vuxenansvar handlar om: att förbereda barn för situationer de inte fått explicit handledning om.

Och det här resonemanget om skyddsvärda barn och företeelser som barn behöver handledning för att möta, vare sig de är på nätet eller utanför det, går att föra över till många andra sammahang.

Det är problematiskt för resonemanget som Markus efterlyser att den som vill ha “åtgärder” (fråga nummer 1) ofta är illa skickade att formulera åtgärder (fråga nummer 2) och obenägna att ta till sig resonemang om oönskade konsekvenser är avsaknad av resultat (fråga nummer 3). Men det bästa svaret är att framhålla alternativ (fråga 4).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: