Människor har ibland en överdriven vilja att förstå orsakssamband mellan till synes relaterade händelser. I Spanien är det strax dags för val – i skrivande stund mindre än en månad till valdagen 9 mars 2008.
Tre dagar innan förra gången det var val i Spanien utförde islamistiska terrorister ett bombattentat på den största järnvägsstationen i Madrid. Den dåvarande regeringen under premiärminister Aznar lade blixtsnabbt skulden på sina favoritskurkar: de baskiska separatisterna i ETA. De ville helst inte se bombdådet kopplat till Spaniens aktiva deltagande i Irak-kriget, utan valde att mörka polisens allt tydligare bevis för att det var ett islamistiskt bombdåd. Det läckte ändå ut till befolkningen och bidrog med all säkerhet till regeringens överraskande valförlust – opinionsmätningar innan hade indikerat en valseger.
Nu är det alltså dags igen. Under de senaste fyra åren har rättsväsende åtalat och fällt bombdådarna och dessutom funnit andra islamistiska terroristceller i landet – men oppositionen har under tiden mer än bara antytt utan tydligt uttalat att de tror att den nuvarande regeringen varit haft någonting att göra med bombdåden. På engelska går det att läsa om debatten i FT.
Det faller i god jord i den ganska så polariserade politiska diskursen i Spanien. Med ett inbördeskrig bara en dryg generation tillbaka i tiden, en stark katolsk kyrka, en modern nöjesälskande och liberal befolkning, en ekonomi i oerhört snabb förändring, stor invandring, starka centrifugalkrafter i den inte helt språkligt och kulturellt enhetliga nationalstaten, finns det många motsättningar att spela på. Det är inte svårt att demonisera motståndaren.
I praktisk ekonomisk politik är det inte stora skillnader mellan de två stora kontrahenterna – en är nominellt socialistisk, den andra nominellt konservativ. I praktiken är de båda liberala. I social politik är skillnaderna något större. Den viktigaste skillnaden är klassmässig och traditionell. Det gör att många i Spanien inte verkar ha särskilt många personliga kontakter med personer i det motsatta politiska lägret.
Ord, egentligen. 