Mätningar visar ibland att journalisters sympatier fördelar sig annorlunda över politiska partier än befolkningens i stort. SvT har nyligen publicerat en sådan.
Andra mätningar visar ibland hur partier granskats ojämnt i medierna. Dessa mätningar kopplas ofta till de föregående mätningarna. Så har nyligen gjorts av flera, till exempel av Magasinet Neo.
Den koppligen leder helt förutsägbart att förtörnade journalister betonar sin yrkesheder, fnyser om McCarthyism, och och frågar ilsket om det är meningen de ska hitta på skandaler om partier de anses sympatisera med.
Men ingen – nästan ingen – tror på allvar att journalister medvetet skulle vara oärliga eller tendentiösa.
Det är givetvis inte konstigt att journalister tenderar vara vänster och kulturradikaler. Det ingår i yrket att ifrågasätta rådande strukturer och att hitta konflikter att berätta om.
Är man etablissemangskramare söker man sig andra platser att krama etablissemanget på.
Självklart är det så att journalister vinnlägger sig om att granska sådant de finner nyhetsvärt eller anmärkningsvärt.
Och lika självklart bedriver inte journalister partipolitik i spalterna. Det vaktar de på själva, precis som domare gör i sin yrkesutövning eller betygsnämndsledamöter gör vid granskning av akademiska avhandlingar.
Men confirmation bias kommer de inte ifrån. Precis som forskare gör (vars yrke på många sätt är likt journalisters) letar journalister givetvis efter sådant som intresserar dem och som bekräftar deras hypoteser; precis som forskare bortser de både medvetetet och reflexmässigt från sådant som skulle kullkasta deras teorier. Ibland blir det rent pajigt när sådant observeras (vilket är lättare att göra idag när data är tillgängliga för fler).
Journalister kommer helt enkelt, i kraft av sina övertygelser, fortsätta ifrågasätta makthavare. Det är utmärkt. Men de kommer också (och det är inte en nödvändig del av yrket, utan snarare en del av det åsiktspaket de fått med sig genom att identifiera sig som vänster) ifrågsätta ojämlikhet, puffa för partidemokrati och föreningsliv, ifrågasätta drivkrafter hos den som söker rikedom, hylla offentliga manifestationer mer än lagstiftningsarbete, och formulera berättelser om välfärdens förfall oftare än sådana om valfrihetens fördelar. Det kan vara svårt förändra det.
Men hur det än är med det borde journalister mer acceptera att andra har lättare att se deras confirmation bias än de själva har och inte så stingsligt värja sig mot kritik för den utan snarare försöka tolka hur de kan arbeta för att motverka den. Så försöker forskarvärlden arbeta.
Ord, egentligen. 